till minne av farmor

Min älskade farmor har gått bort... Jag kan inte förstå det. Det har hänt så mkt de senaste dagarna så att jag är alldeles slut. Har inte lust att göra något alls.

I onsdags ringde mamma och sa att Evert hade rymt. Usch vad jag grät den kvällen för tänk vad ensam han kände sig därute i det kalla mörkret. Sov inte mkt den natten och bestämde halv 6 att jag var tvungen att åka hem. Och hem blev det. Kom hem till Möllekulla 10 på torsdagseftermiddagen. Evert var fortfarande borta. Jag började leta, och gick i två timmar och skrek. Då jag gick in för att värma mig lite sa mamma att de hade ringt från sjukhuset och sagt att farmor hade dött. Fy, vad dåligt man mådde då. Enar, farmors fästman var hos mamma och mig o tröstade oss. Vi var tvungna att fortsätta leta efter lilla Evert men eftermiddag gick till kväll o plötsligt var det mörkt igen. Det kändes så tomt den kvällen. Man visste inte vad man skulle säga eller göra. Sov väldigt oroligt och gick upp till att det blev ljust. Pappa och jag gick i skogen dagen efter, jag ramlade och slog mig illa på benet, har ett väldigt blåmärke där nu. Vi fick hjälp att leta och gick genom hela skogen, men ingen Evert. Det kändes att alla vi började ge upp. En liten valp som bara är 3,5 månader klarar sig inte så länge och vi hade varit överallt och ropat. När det blev kväll visste vi inte vad vi skulle göra...Vi var inställda på att vi skulle hitta ett lik dagen därpå någonstans i skogen. Jag gick och la mig, det gjorde de andra också. När jag låg där i mörkret och tänkte så hörde jag en bil komma. Efter en stund hörde jag att mamma skrek på pappa. Jag sprang upp ur sängen och i köket stod min kusin Joakim. Han sa att han precis hade sett en västgötaspets vid landsvägen. Då blev det fart och fläkt på oss. Vi slet på oss kläder och sprang ut i bilen och mamma körde väldigt fort till stället Joakim hade sett Evert. Vi gick ur bilen och började skrika efter honom, rätt som det var skrek pappa till att "han är här!" Jag såg mamma tog upp han i famnen och ingen av oss kunde förstå att det var sant. Vi grät och skrattade om vart annat...Evert mår nu bra och det är ett mirakel att han lever!

Min älskade farmor har jag alltid varit nära. Hon bodde bara en km från oss, så hennes hem har varit som ett andra hem för mig, och det har hon sagt att så ska det vara också. Hon var alltid så glad och gullig. Hon var så omtänksam och hjälpte till att göra mat åt vitryska barn på deras sommarläger i O-hamn. Farmor har fört glädje till oss alla. Jag älskar henne och det kommer jag alltid att göra. Hon finns i mitt hjärta för alltid.

Hoppas att ni förstår att jag inte är så sällskaplig den närmsta tiden. Vill bara ta det lugnt och smälta in allt som har hänt. Tack för ert stöd!
kram från Lina